De va även nu ja började överdosera tabletter, oftast va de bara alvedon för de va de ända ju kunde få tag på. Skolan gick inget bra, bråkade mäst och va nästa aldrig på lektionerna. Ja måde bara sämre och sämre för varje dag som gick. Ja vill bara bort, bort från de hemska livet. Ja flyttade hem till min riktiga pappa och hans nya tjej, när ja va 14år. Mest för att slippa de hemska som hände. De va nu de slutade. När ja flyttade till min pappa. Men minnena fanns alltid med mig, dom kunde ja aldrig fly ifrån. Ja fortsätte och skar mig och tog tabletter för att döva min smärta som alltid fans där. På Nyår 2003 de va då ja vågade berätta min hemlighet ja skämdes för de ja hade vart med dom trodde de va mitt fel. Men ja berätta iaf för min pappas tjej, eller ja skrev på en lapp ja kunde inte säga de själv med ord. ja kommer ihåg än idag vart och när och hur ja berättade. Hon sa till mig att hon skulle hjälpa mig att de inte va mitt fel. Hon skulle ringa och prata med kuratorn i skolan när lovet va slut.
skriver mer någon annan dag
xoxo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar